Single post

Längdskidåkning – en sport med anor

Längdskidåkning är något som människan har ägnat sig åt sedan urminnes tider – det finns i alla fall spår av att man i Norden och Sibirien redan på forntiden använde sig av skidor vid jakt och för att förflytta sig. Skidorna föregår på det sättet hjulet i människans historia, med god marginal.

Med tiden har dock skidornas roll i människans liv förändrats, i takt med att andra, mer effektiva transportmedel har uppstått. Numera är skidåkning något man ägnar sig åt för rekreation, motion eller som sport. De första officiella svenska mästerskapen i längdskidåkning hölls år 1910 i Härnösand, och sju år senare deltog damer för första gången.

Längdskidåkning som sport är otroligt varierad, då det finns olika distanser, två olika typer av starter (masstart eller jaktstart) samt två olika stilar (klassisk stil och fristil). Om man även räknar skidskyttet som en gren inom längdskidåkningen blir variationen ännu större. En gren som har blivit allt mer populär under 2000-talet är sprint, det vill säga lopp med korta distanser. Vanliga sprintdistanser är till exempel 1 km eller 2 km, vilket kan jämföras med långloppen som vanligtvis är flera mil. Sprintdistansernas korta längd möjliggör nya former av tävlande som gör sporten mer publikvänlig, till exempel att de körs i stadsmiljö, på snö som har fraktats dit.

De två olika stilarna inom skidåkning, klassisk och fristil, medför fler skillnader än bara de som syns i tv-rutan. Förutom att åkningen ser annorlunda ut måste man nämligen ha olika utrustning för vardera stil, då de skiljer sig åt så pass mycket. Klassisk stil är den som till exempel ses i Vasaloppet, då skidåkaren håller skidorna parallellt i spåret och antingen stakar sig framåt med fötterna jämsides, eller använder så kallad ”diagonalgång”, då man stakar med motsatt arm och skida framåt, som vid vanlig gång.

Det finns en anledning till att den klassiska stilen kallas just ”klassisk”, nämligen att fristilen är den nyare av de två. Den blev en egen gren i tävlingssammanhang först 1987 (i VM), och anledningen till detta är att den är betydligt snabbare. Således var det inte realistiskt att man bara skulle bortse från denna nya stil, men inte heller att den skulle användas i samma lopp som den klassiska stilen. Inom fristil åker skidåkaren med en teknik som närmast kan jämföras med skridskoåkning, då skidorna skjuts ifrån snett utåt, samtidigt som stavarna används för att staka bakåt. För att detta ska bli så effektivt som möjligt använder man inom fristil skidor som är kortare, och stavar som är längre än i klassisk stil. Även pjäxorna skiljer sig åt mellan de två stilarna.

En viktig aspekt av pjäxorna och längdskidåkares utrustning, som inte har med fart att göra, är att de ska värma åkaren och skydda henne eller honom. En skidåkare är ju utsatt för kalla temperaturer, fartvind och ibland nederbörd i timmar i sträck, vilket i bästa fall bara leder till torr och sliten hud, och i värsta fall till köldskador. Därför kan det vara bra att som skidåkare ha ett upplag med rejäla hudkrämer hemma, som Footmender, för att skydda huden i förebyggande syfte och för att kunna reparera huden när sprickor uppstår.

Skidåkning är som mest populärt i Norden och Ryssland, och vi har flera framstående svenska skidåkare i den svenska längdskidåkarhistorien. Bland dessa kan nämnas Nils ”Mora-Nisse” Karlsson (som vann OS-guld 1948), Thomas Wassberg (som vunnit fyra OS-guld), Gunde Svan (som vunnit fyra OS-guld, ett silver och ett brons) och Charlotte Kalla (som vunnit tre OS-guld och sex silver).

theme by teslathemes